Content-Type: text/html
Apropos Mikael Bööks lesende slaver: I Alberto Manguels veldig lesbare (sic!) bok «En historie om lesning» (på norsk i 1999) nevner han Augustin som, trass i mange andre og viktige gjøremål, brukte tid og spalteplass på den samtidige biskop Ambrosius av Milanos den gangen oppsiktsvekkende lesevaner: Ambrosius leste aldri høyt, alltid stille. Fram til da leste alle høyt, for seg sjøl eller for andre. «Når han leste», sa Augustin om Ambrosius, «løp hans øyne over siden og hans hjerte søkte meningen, men hans stemme var taus og tungen var stille».

Så kan vi tenke oss lyden av bibliotek før 300-tallet ...

Hilsen
Anders Ericson

2018-04-24 22:18 GMT+02:00 Mikael Book <[log in to unmask]" target="_blank">[log in to unmask]>:

Texten är skriven av Den Andra. Den Andra talar genom sin text och när vi läser den lyssnar vi till Den Andras röst. Vi lyssnar och vi föreställer oss hur den Andras röst ljuder. Ifall vi inte läser texten som Bibeln och tror att texten kommer från ett högre universellt väsen vars röst vi inte ens kan föreställa oss.
Forntidens fria män upplevde att läsaren måste underkasta sig Den Andras
röst och föredrog därför att låta sina slavar läsa upp vad De Andra skrivit. En av  gubbarna i Svenska Akademien, Jesper Svenbro, har om detta skrivit boken Phrasikleia, som en annan av gubbarna, Horace Engdahl, anmälde i Dagens Nyheter för hemskt länge sedan. Nu ska jag inte vidare plåga er, kära läsare, nu tystnar jag.
Hej då!

Mikael

PS Lite annorlunda är det i Kina, kanske, då kinesen ju ej skriver med ljudbokstäver utan med logogram. Eller spelar det någon roll, den Andra är det ju ändå som försöker göra sig hörd bakom sina tecken. Eller?