Content-Type: text/html Vissa böcker (ganska många faktiskt) borde helst förbigås med generande tystnad. Lars Furuland påpekade en gång att det kanske trycks lite väl mycket böcker i Sverige, många borde egentligen aldrig nå ända fram till bokhandelsdiskarna. Ett exempel är Jonas Gummesons Palme-bok som välförtjänt sågats i pressen. Själv drar jag mig till minnes Louis Ferdinand Celines "Resa till nattens ände". En fantastisk bok (trots att författaren är både nazist och rasist), ett fantastiskt socialreportage från Paris fattiga förorter på 1920-talet, och ett dokument som bättre än de flesta psykologiska fackböcker förklarar varför vissa människor blir främlingsfientliga. Tyvärr trycktes också uppföljaren till "Resa till nattens ände", jag minns nu inte titeln, men den var erbarmeligt dålig. Många titlar av Tolkien som utkommit på senare år verkar också vara tryckta enbart i spekulativt syfte. De skulle aldrig i sitt ofärdiga skick ha utgivits av författaren själv, det är verkligen att lura läsaren. Varför då över huvud taget bry sig om dessa "dåliga" böcker. Ja, kanske behöver också bokmarknaden en sorts "självsanering"? Vi är snabba att kritisera företag för "oetisk reklam". Däremot inte lika pigga på att ge oss på våra närmaste grannar, bokförläggare, bokhandlar och författare. Därför kan jag inte tiga om den bok jag fick i händerna för ett tag sedan. Jag tyckte Michael Economous anmälan i Sambindningslistan var allt för snäll. Journalisten Maja Lundgrens bok om den romerska staden Pompeji verkade också lite spännande vid första påseende. Med risk för att kallas "smakdomare" och "besserwisser" kunde jag dock snart konstatera att det var rena smörjan. Lundgren skriver om Pompeji på en slängig 90-talsprosa, där kiss, bajs och könsord ges hög prioritet. Må vara att romarna inte var främmande för dessa människans "baksidor", men det krävs nog en författare av bättre kaliber än Lundgren att göra något intressant av ämnet. Jag menar, bara för att dagens ungdomar klottrar kuk och fitta på väggen så skriver vi inte romaner om det? Det hela är knappast någon roman, snarare en underlig hybrid av kåseri och kalsonghumor som jag främst trodde manliga författare ägnade sig åt. Jag förstår inte vilka läsare författaren vänder sig till. Jag skulle aldrig sätta boken i händerna på äldre läsare, gud förbjude. Inte heller ungdomar tycker jag skall behöva utsättas för Lundgrens tvivelaktiga språkbruk. Att boken överlag fått bra recensioner finner jag fullständigt häpnadsväckande. Då vill jag mycket hellre rekommendera "Den svenska apan" av den mästerlige svartmålaren Joakim Pirinen, som jag tänkte ge min dotter i födelsedagspresent. Det är en svart humor som jag vet att hon uppskattar! Tyvärr har väl flera bibliotek redan hunnit beställa Lundgrens förskräckliga Pompeji-bok. Tråkigt i så fall. Boken borde förses med varningstext! Mats Myrstener