En stilla varning: Brevet är lite långt, diskuterande och innehåller
ingen omedelbar, direkt information om biblioteksfakta av olika slag.
Om detta inte tilltalar er, radera det här brevet.
 
Den nya högen med felriktade svar och Greg Church's kommentarer till
densamma riktar uppmärksamheten mot två problem med informationsteknik i
allmänhet, och internetkommunikation i synnerhet.

Det första är hur lätt det är att bli missförstådd när man uttrycker sig
i skrift, i synnerhet den relativt snabbt nedklottrade skrift som
uppstår i e-mail, på newsgroups och i chat-rooms. Just därför är
'nätikettens' grundläggande regel så oerhört viktig: att man tänker
innan man skriver. Samtidigt, eftersom man VET att saker kan
missförstås, är det även en dygd att försöka tolka allt till det bästa
när man läser ett meddelande. Lite stoiskt lugn skadar aldrig. Brådska -
vare sig den beror på ilska, stress eller entusiastisk glädje - trasslar
ofta till det. 

Det kan till och med vara bra att göra som en bekant i databranschen,
som så att säga suggererar sig själv att det är ett alldeles vanligt
brev han skriver, så fort han skriver ett e-mail som är längre än 'Skall
vi gå och fika?'-typen. Om han kan, sätter han sig till och med och
skriver det med ett ordbehandlingsprogram - och han sparar all sin
korrespondens.

Med detta kommer vi in på det andra, lite större problemet: När något är
LÄTT och SNABBT är det mycket lättare att göra fel. En äldre
studiekamrat på BHS påpekade en gång för mig hur mycket mer stav- och
skrivfel det blir i uppsatser, rapporter, brev etc sedan man började
skriva dem på ordbehandlare. Detta trots att det finns en massa finesser
vid ordbehandling som gör att det är enklare att rätta stavning, gå
igenom vad man skrivit, se till så layout etc är läsligt. Anledningen,
ansåg han, var att det var så lite möda involverad med att skriva, och
att det gick så lätt att rätta och ändra. När man skrev ut på
skrivmaskin innebar varje misstag fula ändringar, eller så fick man
börja om från början.

Felet ligger egentligen inte i tekniken. Det är helt enkelt så att det
som kräver lite jobb när man väl uträttar något, oftast kräver mycket
för att lära sig utnyttja det väl - och kanske lite mer karaktär :-).
Varningssignaler och hjälpfiler i all ära, det enda som egentligen
hjälper är att sätta sig ned och lära sig hur det fungerar. Man får
jobba hårt för att slippa arbeta. Detta kräver tid - vilket också
innebär pengar - och ork - vilket också innebär lust. Jag vet att det är
ont om dessa artiklar, men man kan väl försöka?

Det är fascinerande att se hur företag och institutioner gärna lägger
ned mängder av resurser på att installera nya system -
mobiltelefonväxlar, intranät, databaser - och sedan lägger ned minimalt
med resurser på att verkligen lära anställda att använda dem. Inför
detta kan man resignera och undra vad det är för vits med det hela, och
vore det inte bättre att lägga pengarna på annat? Bättre är dock, anser
jag, att ge den tid och de resurser som krävs till förändringar. Det där
stoiska lugnet igen, ni vet.
Lust kan vara svår att uppbåda inför ämnet, men den är väsentlig. Allt
jag vet om e-post och dylikt har jag tillägnat mig med lustens hjälp -
och ett visst mått av desperation. 

Det senare är tyvärr lättare att komma över.

Så:
1, Ta tid på er.
2, Tro andra om det bästa.
3, Hitta på ett sätt att göra arbetet roligt.
och e-postandet går mycket bättre.

(Till sist en praktiskt slutkommentar: Greg Church hade utformat sitt
svar så, att mailing-program - åtminstone mitt - utsåg hans adress, inte
BIBLISTs, som främsta svarsadress.

Jag vet inte hur han gjorde, och det kanske inte skulle hjälpa om jag
hade kunnat berätta hur mitt program gör det heller. Men ett alternativ
till att de som SVARAR på brev tar sig tid att svara och lär sig hur man
gör, är att de som SKRIVER brev tar sig tid att lära sig hur Greg bar
sig åt, och sedan gör det.

Allra bäst vore det förstås om båda grupperna - som ofta torde vara
samma människor - gjorde det. Men i vilket fall är lösningen på våra
problem att någon sätter sig in i det han eller hon jobbar med och
tänker sig för.

Jag skall själv föregå med gott exempel och snarast möjligt klura ut hur
Greg bar sig åt.)

Nej, nu får jag sluta tänka på arbetstid!

Med förhoppning att inte uppfattas som snorkig eller överlägsen,