Rasmus Fleischer: "det blir i sanning en delikat uppgift för
bibliotekarierna att vakta gränsen mellan alternativa åsikter och
livsfarligt kvacksalveri" (Expressen 26.3.) Där har Rasmus förstås en poäng.
Bibliotekarierna måste onekligen bära en del av ansvaret för att motarbeta
*livsfarligt kvacksalveri". Men där måste alla vi andra -- forskare,
journalister, faktaboksförfattare som  som Rasmus Fleischer själv, med flera
--  hjälpa till för den där "delikata uppgiften" klarar  bibliotekarierna
omöjligen utan bistånd från den läsande och skrivande publiken.

 I sanningens namn har biblioteket väl också ett visst ansvar för att
*livsviktiga* 
uppfattningar, idéer, bekännelser, slutsatser mm. inte kommer bort i den
allmänna åsiktsvillervallan. Här handlar det på sätt och vis om motsatsen
till att köpa in livsfarliga böcker till biblioteken. Att utelämna vissa
böcker kan alltså vara nog så farligt, även det. Här tänker jag naturligvis
på Daniel Ellsbergs bok "The Doomsday Machine. Confessions of a nuclear war
planner", som tillsvidare verkar finnas i alldeles för litet antal i såväl
de vetenskapliga som de icke-vetenskapliga biblioteken. (A propos
distinktionen mellan vetenskap och icke-vetenskap läste jag nyligen på nytt
Georg Henrik von Wrights essäsamling "Vetenskapen och förnuftet" från år
1986; ja, han såg nog vad som komma skulle...)

En infallsvinkel på "biblioteksstrategins djupa paradox" (Feischer) skulle
måhända kunna friläggas genom en grundligare analys av "publicering" , som
ett begrepp och som en praxis. I ett inlägg, som Biblioteksbladet nyligen
publicerade under sin dagboksvinjett, talades det om att pubicering är en
*proaktiv* verksamhet. Biblioteken deltar, ville de eller inte, i
publiceringen, och deras bidrag till den processen förefaller att bli allt
större. (Jfr
http://biblioteksbladet.se/redaktionellt/paradigmskifte-nar-biblioteken-blir-utgivare/
)