Hej!
Kristina Apelqvist pläderade för "en allmän debatt inom
folkbiblioteksvärlden om vilken sorts "faktaböcker" vi ska köpa in". Det
skriver jag under på, även om jag inte kan hålla med henne om att
folkbiblioteken enbart borde tillhandahålla skönlitteratur och vetenskaplig
(eller åtminstone icke-ovetenskaplig) litteratur.
Låt mig illustrera min avvikande åsikt genom att presentera en bok, som vad
jag kan se inte ännu står att få i en svensk översättning. På svenska skulle
den kunna heta "Domedagsmaskinen. Bekännelser av en som var med och
planerade kärnvapenkriget" (The Doomsday Machine. Confessions of a Nuclear
War Planner).
Denna bok har blivit omtalad och recenserad i flera svenska tidningar och
andra medier; senast uppträdde dess författare, "den intensive 87-årige
Daniel Ellsberg" i TV-programmet Skavlan, som kan ses via
https://youtu.be/Kz3SmFUHbJ0 ; se också t ex Maria Schottenius krönika "Det
är inte klimatet som kommer att göra slut på oss, det är kärnvapnen" i DN
13.2.2019.
Men enligt katalogerna i Libris förefaller denna bok ha blivit inköpt till
futtiga 8 bibliotek, varav 3 (Nyköpings stadsbibliotek; Stadsbiblioteket i
Göteborg, som har två utgåvor; Stifts- och landsbiblioteket i Skara) räknas
som folkbibliotek. (Klart att varje universitetsbibliotek också borde ha
den, och inte bara 4.)
För länge sedan läste jag om den franske poeten Paul Éluards reaktion på
Hiroshima och Nagasaki. Han skrev omedelbart efter atombombningen en dikt,
som var ett enda stort Nej. Men dikten kom aldrig ut i tryck. "Il ne faut
pas décourager les gens" (man får inte göra människorna modfällda), sägs
hans hustru senare ha berättat. Är det kanske så bibliotekarierna tänker?
Efter studier i nationalekonomi och beslutsteori blev Daniel Ellsberg på
slutet av 1950-talet anställd vid Research ANd Development (RAND)
Corporation, det amerikanska bombflygets egen tankesmedja för
krigsplanering. I motsats till Éluard behövde den unge Ellsberg, som under
slutet av 1940-talet (enl. egen utsago) anslöt sig "de kalla krigarna", inte
kväva någon protestdikt.
Men efter ett tiotal år (inklusive ett par års tjänstgöring i Vietnam)
upptäckte han, att han inte längre klarade av att fortsätta vid RAND. Då
reagerade han också med desto större eftertryck genom att läcka en
topphemlig studie om USAs krigföring i Vietnam till pressen. (Ellsberg hade
– fram till slutet av 1960-talet – en mycket hög typ av *clearing*, dvs rätt
att ta del av hemligstämplad information.) År 1971 publicerade The New York
Times studien som en bok med titeln "The Pentagon Papers". Så kom många av
USA-regeringens lögner om Vietnamkriget att avslöjas, vilket bidrog till
dess slut, och i den vevan blev Ellsberg världsberömd. (Huruvida yngre
generationer har hört hans namn är en annan fråga.)
Pentagonpapperen var nära att kosta Ellsberg ett livstida fängelsestraff.
Att åtalen lades ned berodde sannolikt på att president Nixon tog till
lagstridiga metoder för att tysta ned den spionageåtalade mannen, vilket
försvarsadvokaterna förstod att utnyttja. (s.8). År 1973, efter två års
osäker existens under åtal, blev han frigiven.
Ett par år innan Ellsberg trädde fram som en visselblåsare separerade han
sina kopior av dokument om kärnvapenstrategin, som han hade samlat vid RAND,
från Vietnam-materialet, och bad sin bror Harry att hålla dem i förvar hemma
hos sig. Vid lämpligt tillfälle skulle resväskan med dokumenten åter tas
fram, öppnas, och bli en ny informationsläcka.
Historien om hur brodern, när det började osa hett om Daniel, måste gömma
och åter gömma denna dokumentsamling ska inte berättas här. Följden blev
emellertid, att den kom bort och försvann, något som föga förvånande har
fortsatt att gräma "Domedagsmaskinens" författare ända fram till idag. Vid
sidan av frågan: Hur kunde jag jobba med planering av atomkrig vid RAND?,
plågas Ellsberg alltjämt av frågan: Varför lät jag inte världen veta vad
jag visste redan då?
I bokens första del, kallad "Bomben och jag", berättar Ellsberg om vad han
fick veta under sina år vid RAND. Att rätten att fälla atombomber hade
delegerats långt ner i de militära herarkierna och det inte, som överallt
gjordes (och fortfarande görs) gällande, endast var USAs president som fick
trycka på knappen. Att i USA:s krigsplan SIOP-62 minst en kärnstridsspets
var reserverad för angrepp mot varje stad med över 25.000 invånare i
Sovjetunionen *och* Kina (s.99). Att ca 275 miljoner människor omedelbart
skulle brinna upp ifall dessa stridsspetsar avfyrades eller fälldes mot sina
mål, varefter ytterligare ca 325 miljoner människor i Sovjet och Kina skulle
dö av strålningsskador inom det följande halvåret. I Sovjets östeuropeiska
satellitstater skulle därtill ca 100 miljoner människor drabbas och dö av
strålningen. Också i närbelägna neutrala länder – Ellsberg nämner Sverige,
Finland, Österrike och Afghanistan – och i Japan och Pakistan, skulle
antalet dödsfall uppgå till ca 100 miljoner. Under normala vindförhållanden
skulle finnarna så gott som utrotas av kärnexplosioner nära havsytan mot
sovjetiska ubåtar. Detta alltså utan att en enda amerikansk kärnstridsspets
hade träffat dessa länders territorier. Även i Västeuropas USA-allierade
länder skulle kanske – beroende på väder och vind – ca 100 miljoner invånare
stryka med på grund av strålningen från kärnexplosioner på Sovjetunionens
östeuropeiska allierades territorier. I jämförelse med dessa groteska
dödssiffror ter sig alla tidigare massakrer och folkmord som blott små,
trevande försök i samma riktning. De fick också Ellsbergs tvivelsmål
beträffande det egna karriärvalet att öka.
Såvitt han vet, skriver Ellsberg, är planen fortfarande i kraft.
Fast Sovjetunionen är ett land som inte längre är. Och trots den nutida
vetskapen om att ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle förorsaka en *nukleär
vinter* under vilken största delen av människoskläktet och jordens övriga
levande varelser skulle dö i svält. Det rätta ordet, myntat av filosofen
John Somerville i en artikel 1982, är *omnicid*, allas död (jfr suicid,
självmord). Forskare, som har satt sig in i de sannolika följderna av ett
kärnvapenkrig (Ellsberg citerar bl a Alan Robock och Brian Toon) anser, att
redan ett så kallat begränsat sådant mellan t ex Indien och Pakistan skulle
förorsaka en nukleär vinter och därmed en massvält och således ta livet av
uppemot 2 miljarder människor i regionen inklusive i Kina.
Ovan skrev jag "den nutida vetskapen", men hade väl hellre bort skriva "den
nutida ovetskapen". Eller *vägran att veta*, att vara medveten om. (Ernst
Schumacher, han med boken "Litet är vackert", använde uttrycket *refusal of
consciousness*.)
Bokens andra hälft, kallad "Vägen till domedagen", innehåller en historisk
analys. Det som Ellsberg där analyserar är egentligen just hur denna vår
vägran av vara medvetna om våra planer har uppstått och utvecklats. De
första två kapitlen heter "Att bomba städer" respektive "Att bränna städer".
Den som har läst Kurt Vonneguts "Slakthus 5" eller Sven Lindqvists "Nu dog
du. Bombernas århundrade" vet vad det är fråga om här: om krigföring mot
kvinnor och barn, mot civilbefolkningar; om eldstormarna i Hamburg och
Dresden, som åstadkoms med bombmattor mot arbetarkvarter. Kort sagt, om
krigets förvandling till massmord redan före Hiroshima och Nagasaki, så att
man sedan kunde uppfatta de första atombomberna som en lysande seger för
vetenskapen och civilisationen, fast de innebar ett stort nederlag, och
därefter hurtigt gå vidare mot ännu större segrar med hjälp av vätebomber.
Det nya är Ellsbergs insiderperspektiv och närgående granskning av den
nukleära strategins utveckling fram till idag. Boken fortsätter med kapitlet
"Att döda en nation" – om hur de groteska dödssiffror jag ovan har radat upp
kunde ingå i medvetandet men ändå inte finnas där, inte ens presidenten
eller försvarsministern gavs eller ges full vetskap om dem.
Daniel Ellsberg:
"Det som typiskt nog saknas – förbigås – i diskussionen om och analysen av
den tidigare eller nuvarande kärnvapenpolitiken är erkännandet, att det man
diskuterar är svindelframkallande vansinnigt och omoraliskt: i sin nära nog
okalkylerbara och ofattbara förstörelselusta och avsiktliga mordlystenhet, i
sin brist på balans mellan den riskerade och planerade ödeläggelsen och de
uttalade eller obekräftade målen, de hemlighållna ändamålens
ogenomförbarhet (att begränsa skadorna på Förenta Staterna och dess
allierade, "seger" i ett kärnvapenkrig, som utkämpas av två sidor), dess
brottslighet (till en grad som spränger alla vanliga föreställningar om lag,
rätt och brott), avsaknaden av vishet och medkänsla, syndfullheten och
ondskan." (s. 348, övers MB)
Vad kan vi göra?
Ellsberg avslutar sin bok med ett litet program för oss i Västvärlden. Jag
tar med de engelska begreppen och försöker översätta eller förklara:
*a U.S. no-first-use policy.* Att Förenta Staterna avstår från sin och
NATOs doktrin om att i en krissituation vara beredd att på förhand utdela
ett massivt första slag med kärnvapen mot Ryssland och/eller Kina;
*probing investigative hearings on our war plans in the light of nuclear
winter*. Genomföra undersökande förhör om våra krigsplaner i ljuset av vad
man vet om riskerna för nukleär vinter.
*Eliminating our ICBMs.* Eliminera våra interkontinentala ballistiska missiler.
*Forgoing delusions of preemptive damage-limiting by our first-strike
forces.* Göra oss av med illusionerna om att skadorna på våra egna länder
kan begränsas på förhand av våra förstaslagsstyrkor.
*Giving up the profits, jobs and alliance hegemony based on maintaining
that pretense.* Ge upp de affärsvinster, de arbetsplatser och den hegemoni
över Förenta Staternas allierade, som vilar på förstaslagsdoktrinens illusioner.
*Otherwise dismantling the American Doomsday Machine.* På andra ytterligare
sätt montera ned domedagsmaskinen.
Strider boken mot vad som med väl utförda experiment och kollegial
granskning anses vara vetenskap? Inte såvitt jag vet. Men är boken
vetenskaplig? Knappast skulle väl någon använda just det ordet.
"Domedagsmaskinen" är ju en *bekännelsebok*! Är den då ovetenskaplig? Ja,
varje bekännelsbok måste i någon mån vara det.
Biblioteken och bibliotekarierna finns till för att *bevara* och förmedla
mänsklighetens gemensamma minne. Går mänsklighetsn gemensamma minne att
bevara i händelse av ett kärnvapenkrig och nukleär vinter?
"We are part of an international movement", läser jag på Svensk
biblioteksförenings hemsida. Och bra så. Det är ju så mycket mer än minnet
om Sverige och svenskarna som står på spel.
Vad kan bibliotekarierna göra? Det finns faktiskt den hel del som
bibliotekarierna kan göra. Köp in boken, till att börja med. Och läs den –
den ingår i bibliotekariens utbildning (det där med mänsklighetens minne och
att bevara det). Vi får återkomma.
|
