Texten är skriven av Den Andra. Den Andra talar genom sin text och när vi 
läser den lyssnar vi till Den Andras röst. Vi lyssnar och vi föreställer 
oss hur den Andras röst ljuder. Ifall vi inte läser texten som Bibeln och 
tror att texten kommer från ett högre universellt väsen vars röst vi inte 
ens kan föreställa oss.
Forntidens fria män upplevde att läsaren måste underkasta sig Den Andras
röst och föredrog därför att låta sina slavar läsa upp vad De Andra 
skrivit. En av  gubbarna i Svenska Akademien, Jesper Svenbro, har om detta 
skrivit boken Phrasikleia, som en annan av gubbarna, Horace Engdahl, 
anmälde i Dagens Nyheter för hemskt länge sedan. 
Nu ska jag inte vidare plåga er, kära läsare, nu tystnar jag.
Hej då!

Mikael

PS Lite annorlunda är det i Kina, kanske, då kinesen ju ej skriver med 
ljudbokstäver utan med logogram. Eller spelar det någon roll, den Andra är 
det ju ändå som försöker göra sig hörd bakom sina tecken. Eller?