On 07/03/2011 09:05 PM, Jan Szczepanski wrote:
> Klart läsvärd kandidatuppsats från BHS skriven av Sara Nässén
> med titeln Mellan digitalt arkiv och socialt forum - en idéanalys
> av visionerna bakom biblioteksportalen Europeana.
>
> Den publicerades för två dagar sedan och finns att läsa i fulltext.
>
> http://bada.hb.se/handle/2320/8354
>
> Jag ska inte recensera den [...]
Det som förvånar mig mest när jag läser uppsatser från Borås,
är hur okritiskt man behandlar historien. Här återges den
tillkomsthistoria som Europeana idag (efter 2008) vill propagera,
utan att beläggas med källor från den aktuella tiden (2004-2008).
Enligt mig gick det till så här: När Googles stora ambitioner inom
bokscanning tillkännagavs på hösten 2004, höjde européer och
framför allt fransmän på ögonen. Franska nationalbibliotekets
chef skrev en lång debattartikel (den nämns inte i uppsatsen).
Franske presidenten lyfte ärendet till EU-nivå och EU började
2005-2006 satsa på två stora projekt med industripartners som
Siemens och Thomson, varav det ena projektet hette Quaero
(inget av detta nämns i uppsatsen). Med tiden visade det sig
att projekten inte alls kunde samarbeta, och inte hade någon
kulturpolitisk ambition som motsvarade Googles, utan bara
specialiserade sig på AI-forskning (AI = artificiell intelligens,
en specialisering inom datavetenskapen). Samtidigt fanns vid
Kungliga biblioteket i Nederländerna ett litet EU-finansierat
samordningssekretariat som hette TEL, The European Library
(nämns inte i uppsatsen) och som hade en fortsättning med
namnet TEL-plus (?), som i sin tredje fas valde namnet Europeana
och (tämligen ogrundat) började utge sig för att vara det
europeiska svaret på Google Book Search. Eftersom inget
annat överlevande projekt fanns kvar, och detta var en stor
förlägenhet, blev det bekvämast för EU-kommissionen att
instämma i den kören. Nu hade vi nått 2008 och "invigningen"
av Europeana.
Ett kritiskt tillvägagångssätt hade varit att identifiera
personerna som var inblandade i Quaero och TEL och kartlägga
vad de gjorde månad för månad under de aktuella åren. Då hade
vi kunnat få en historik över Europeanas framväxt.
Nästa detalj i historieskrivningen är fadäsen med den
kraschande webbsajten under invigningen av Europeana.
Åter igen framförs Europeanas egna propaganda (att kraschen
berodde på hög popularitet) som om den vore en historisk
sanning. Men alla som har byggt webbsajter för hög
belastning (ingen sådan har tillfrågats) inser att
Europeana var tekniska klåpare. Tänk er själva om en ny
biblioteksbyggnad rasar samman under sin egen invigning
och arkitekten skyller på "för många besökare". Hur rimlig
låter en sådan bortförklaring? Betrakta frasen "det oväntat
stora intresse som miljontals besökare omedelbart
demonstrerade". Hur sjutton vet de att de hade "miljontals"
besökare när sajten hade kraschat? Det vet de förstås inte
alls. Troligen hade de några få tusen besökare, vilket är
fullt tillräckligt för att sänka en felkonstruerad sajt.
Visst inser jag att en kandidatuppsats inte är någon
doktorsavhandling. Man har kanske inte tid att efterforska
den fullständiga historien, "wie es eigentlich gewesen".
Men man bör väl åtminstone inse bristen: risken att förlita
sig på "de skyldigas" egna utsagor i efterhand och framhålla
detta, genom att alltid ange vem som säger vad (Enligt
Europeanas egen historieskrivning ...).
Bibliotekarier är informationsspecialister. Källkritik är
viktigt. Så brukar det heta. Praktiken är en annan.
--
Lars Aronsson ([log in to unmask])
Aronsson Datateknik - http://aronsson.se
|
