God morgon, BIBLIST!
Ovanpå IT-krisen och telekomkrisen kommer nu portalkrisen. Läsningen
av årsrapporterna till BIBSAM från ansvarsbiblioteken rörande deras
ämnesportaler (http://www.kb.se/bibsam/ansvbibl/verksber/grund.htm)
ger blandade känslor. Låt mig anföra en liknelse:
Som datakonsult och småföretagare är jag kluven till Ericssons kris.
(Som småsparare drabbas jag dubbelt av den, men det lämnar vi därhän.)
Under succéåren tilläts många dumheter att florera, som ytterst ledde
fram till den 3G-hysteri med påföljande baksmälla som branschen nu
långsamt håller på att vakna ur. Fördelen är att man har lärt sig
något, och idag resonerar betydligt nyktrare. Nackdelen är att
marknaden för konsultuppdrag har krympt och många underleverantörer
har fått lägga benen i vädret. Åter till ämnet:
Många av ansvarsbibliotekens ämnesportaler har haft en högst måttlig
framgång hos användarna. Få bibliotek törs redovisa besökssiffror.
Detta är grunden för utvärdering och omvärdering. Med tiden lär vi
oss något, och det positiva är att även om vissa investeringar måste
avskrivas som lärpengar, så var det aldrig speciellt stora belopp.
Det står ju helt klart att användarna -- forskare och studenter --
använder webben, men att fånga deras klick i en portal är svårt.
Hur gör man, och hur vet man om man har lyckats eller inte? Vad är
värdet av en användare och hur mycket kostar det att skapa detta
värde?
För de kommersiella portalerna (Torget, Passagen, Spray, ...) handlade
nyttan om annonsintäkter, som ökade i proportion till de redovisade
besökssiffrorna, men det var 1999. Idag är det ingen webbannonsör som
betalar för "besökare", utan man betalar provision på avslutade
affärer. När en annons för Bokus.com visas, så ska besökaren lockas
att klicka på den, bläddra runt bland böckerna och *köpa* något. Då
betalar Bokus en provision om 2% till portalen som visade annonsen,
men annars ingenting. Att ha 2 miljoner besökare som inte köper något
är idag fullständigt värdelöst, men att ha 50 som köper är bra.
Akademiska ämnesportaler ska givetvis inte i första hand locka till
köp, men någon sorts nytta måste de ju redovisa.
För att ta ett enda exempel ur högen, redovisar Uppsala universitet,
för humanioraportalen AGORA, 32.000 unika besökare under 2002. Om
detta vore 32.000 doktorander, docenter och professorer i humaniora
vid svenska universitet, så är det ett mycket stort antal, en total
fullträff! Men om det i stället var 32.000 högstadieungdomar, som
egentligen ville till LunarStorm och backade ut så fort de insåg sitt
misstag, då är det ett kapitalt misslyckande. Enbart besökssiffran i
sig säger alltså nästan ingenting om portalens framgång.
Tyvärr hittar jag i ingen av rapporterna någon sådan djupare analys av
vilka ämnesportalernas användare är. I några av dem står hur många
ämnesredaktörer som varit inblandade och hur dessas aktivitet har
fördelat sig. Men borde man inte aktivt söka nya redaktörer bland de
mest aktiva användarna? Det är ju de som känner webbplatsen bäst och
bäst förstår dess värde. Hur tar man vara på deras kunskap och insikt?
Ett annat slag av uppgifter som jag saknar i redovisningarna är en
projektion av ekonomin. Givet att portalerna står där de står idag,
vad kostar det att driva dem vidare i ytterligare ett år? Vad kostar
det att lägga till ytterligare 100 länkar? För dem som digitaliserar
äldre tryck (Göteborg och SLU Alnarp), vad kostar det att digitalisera
ytterligare 1000 sidor? Vilken marginalnytta (ökat antal besökare?)
får man av dessa investeringar? Går det att jämföra sådana siffror
mellan de olika projekten? Finns det en normal, rimlig nivå? Hur
lyder siffrorna för utländska projekt och för projekt som drivits av
Kungl. biblioteket självt eller av Skolverket?
För ett och ett halvt år sedan berättade jag här på BIBLIST om en ny
teknik som heter wiki, en sorts webbplatser som alla kan uppdatera.
Jag startade själv en sådan webbplats, med namnet http://susning.nu/
Nu i torsdags 5 maj 2003 utsågs susning.nu till Sveriges 10:e bästa
webbplats av tidningen Internetworld,
http://internetworld.idg.se/ArticlePages/200306/05/20030605114119_IW861/20030605114119_IW861.dbp.asp
Jag vet att många bibliotekarier har bidragit till innehållet!
Det är förvisso bara redaktionens egna omdöme som ligger till grund
för rangordningen, men det behöver vi ju inte låtsas om. :-)
Susning.nu har 38.000 uppslagsord och 26.000 artiklar. Tusen nya
uppslagsord tillkommer med 7-14 dagars mellanrum. Varje månad är det
200.000 unika besökare på webbplatsen, som orsakar nära 2 miljoner
sidvisningar. (Jag har ingen aning vilka de är.) För en
svenskspråkig webbplats är det rätt höga siffror, jämförbara med
mellanstora tidningar som sydsvenskan.se och affarsvarlden.se.
Det är faktiskt lite mer än det anrika Projekt Runeberg har.
Susning.nu håller definitivt inte akademisk nivå, vem som helst kan
lägga in vad som helst. Den drivs halvt kommersiellt och har ett
minimum av annonser och annonslänkar, som varje månad tjänar ihop
några hundralappar som lagom räcker till driften av webbhotellet, men
inte till lön. Å andra sidan kräver sajten bara ett minimum av
underhåll. Det stora arbetet görs av alla frivilliga som lägger in
nya texter och rensar bort det skräp och klotter som förekommer.
Dessa bidragslämnare finns det också statistik över. Varje månad
utförs 10-14 tusen redigeringar av 150-200 olika inloggade
bidragslämnare. Sedan starten i oktober 2001 har 1099 namngivna
personer lämnat bidrag, och ett okänt antal anonyma. Dessa 1099
personer är en speciell publik som jag månar mer om, än om övriga
besökare på webbplatsen. De mest aktiva tar själva på sig rollen av
sajtens "ämnesredaktörer", om man nu vill kalla dem så.
Statistik, http://susning.nu/Susning.nu/statistik
Historik, http://susning.nu/Susning.nu
Dagens bidrag, http://susning.nu/Senaste_nytt
Nu är "redaktörerna" på susning.nu väldigt liberala, eftersom jag sagt
att jag vill ha en liberalt hållen webbsajt där det mesta ska vara
accepterat. De rättar stavfel, städar bort rena obsceniteter och
kompletterar artiklar som är för magra. Men inget hindrar att man gör
om experimentet med snävare ramar och högre krav, t.ex. som en
ämnesportal inom ett visst område. Några som försöker detta är
Wikipedia (www.wikipedia.org med svenskspråkiga sv.wikipedia.org) som
har avsikten att skapa en fullständigt seriös encyklopedi, vilket
alltså inte är fallet hos susning.nu
Men oavsett hur man drar upp ramarna för sitt sajtprojekt, så får man
inte lägga en tung våt filt över allt glödande engagemang. Man måste
nå sina användare, oavsett om de är passiva läsare, bidragslämnare
eller redaktörer. Det är en publicistisk verksamhet och en
kommunikation mellan tänkande varelser, som bör gå i båda
riktningarna.
Den stora skillnaden mellan en wiki och traditionella webbplatser är
att vem som helst kan bli medhjälpare, inte bara lägga en lapp i
förslagslådan ("rundarkivet" = skräpkorgen), utan faktiskt omedelbart
få se sitt bidrag infört. Det är som första gången man blev med på en
sändlista som BIBLIST från att tidigare bara läst insändarsidan i en
tidning. Man kan invända att jag utnyttjar folks goda vilja och tjänar
annonspengar på deras oavlönade arbete (jag önskar att jag kunde bli
rik på detta!). Men jag försöker berätta öppet hur det förhåller sig,
och det är ju fullständigt frivilligt att delta.
Vi kan ju jämföra driftbudgeten för BIBLIST (noll kronor?) med
driftbudgeten för vilken som helst av ämnesportalerna. Ingen del av
programvaran är unik för BIBLIST, utan samma system används för
tusentals snarlika sändlistor inom andra områden. Varför skulle inte
det kunna gälla även för ämnesportaler? Det är ju innehållet som ska
vara unikt. Om systemet är välbekant eller rentav standardiserat, är
ju bara en fördel för alla inblandade.
Slutligen något om lärande. I en av BIBSAM-rapporterna läste jag att
"vi har känt oss tveksamma till att lansera portalen så länge det var
oklart hur den nationella lösningen ska se ut". Det här är nog det
största misstaget av alla: På det viset når man aldrig ut till några
användare. Det handlar om att experimentera och våga göra de misstag
som man kan lära sig något av. Det är nu precis tio år sedan den
första grafiska webbläsaren (NCSA Mosaic) kom ut. Om vi jämför med
telefonen så dröjde det sexton år från det att Bell (1876) patenterade
sin uppfinning tills L. M. Ericsson (1892) lanserade telefonluren som
kunde hållas med en hand. Vi är alla nybörjare. Ingen går framför oss.
--
Lars Aronsson ([log in to unmask])
Aronsson Datateknik - http://aronsson.se/
|
