Den här visan hörde jag i början av 1960-talet. Har ingen aning om
vem som skrivit den. Den har tre strofer; det Folke Berglund citerar
är förstås de fyra första raderna i första strofen. Den omedelbara
fortsättningen, rad 5-7, tycks ha drabbats av något läsfel på den
inre hårddisken (den mellan öronen; kanske går det att reparera så
småningom). Där konstaterar de emellertid att de måste kurera sin
baksmälla (det är inte just de orden som används). Med undantag av
dessa rader blir alltså hela visan:

>"Det var en snigel och en snigel och en snigel
>och dom hade vart på sta'n å rullat hatt
>Så i varsit hus låg nu en liten snigel
>och dom ångra' varsin genomfestad natt"

------
------
------
så nu får en utav oss gå
till apoteket för att köpa magnecyl.

Och så skicka' dom iväg den minsta snigeln
och dom andra låg och väntade på den.
Det gick dagar, det gick veckor - ingen snigel;
det blev höst och vinter, han kom ej igen.
Bådas huvudvärk var svår
när det åter led mot vår
och när sommar'n kom till slut
titta ena snigeln ut:
"Nej, nu så borde han va' här med magnecyl!"

"Nej, men titta där!" - så sa den andra snigeln -
"jag ser två små snigelhorn som sticker upp!"
Några meter därifrån låg minsta snigeln;
hans var hornen som dom såg vid kullens topp.
Och han hörde vad dom sa
och ropa "Farten min är bra!
Ingen jäkt och svår panik,
men om ni kommer med kritik
så har jag ingen lust att hämta magnecyl!"

Men kanske någon med bättre minne kan hela visan, eller åtminstone
minns de saknade raderna.

Inge Skog


>Vem har skrivit:
>
>"Det var en snigel och en snigel och en snigel
>och dom hade vart på sta'n å rullat hatt
>Så i varsit hus låg nu en liten snigel
>och dom ångra' varsin genomfestad natt"
>
>Jag vill gärna veta fortsättningen
>
>Folke Berglund, lånekund